De strejkar för klimatet: ”Tillsammans kan vi göra mycket”

Bilarna får vända, eller så får de åka en annan väg. Gatorna i Stockholm är fulla av människor. Barn och vuxna går mitt i gatan för att visa att det är viktigt med klimatet. De går genom stan så att andra ska se dem – och kanske följa med en bit.

Snart börjar ett viktigt möte för klimatet i Glasgow, det är en stad i Storbritannien. Då ska politiker bestämma hur de ska göra för att bromsa utsläppen av klimatdåliga gaser. Barn och unga skolstrejkar för att vuxna ska ta sitt ansvar. 

Klimataktivisten Andreas Magnusson, 17 år, ropar i en megafon:
– Internationell solidaritet! Vi har bara en planet!

Då börjar en grupp barn ropa med honom. De är elever från Vittraskolan Frösunda. Det är första gången som de går på skolstrejk.

– Internationell solidaritet! Vi har bara en planet! ropar barnen så högt de bara kan. De skriker och de skrattar.

Varför är de på skolstrejk då?

Jo, Gabriella, 9 år, går i årskurs 3. Hon ska prata om klimatet på skolstrejkens scen. Därför följer hennes klasskamrater med på strejken. De vill peppa och visa sitt stöd. De har gjort skyltar som det står ”Heja Gabi” på.

Hur var det då att gå på klimatstrejk? 

– Det var bra! Jag får skrika hur mycket jag vill. Och vi kan göra så att något ändras i världen, säger Christian, och fortsätter:

– Vi blev inspirerade. Nu vill vi göra en egen strejk i Frösunda. Vi ska lägga det som ett förslag i lådan på skolan.

– Dert var kul att gå och sjunga. Jag tänker mycket på klimatet, säger Loelle. 

– Det var roligt att få skrika och gå i gatan, säger Evelin. 

– Jag fick lite ont i huvudet av allt skrik, säger Leila. 

Det här sa Gabriella när hon stod på scenen. 

– Jag har en dröm. Alla barn ska kunna se fram emot och längta efter en bra framtid. Inget barn ska behöva känna sig rädd när man tänker på framtiden.

– Jag är rädd för att mänskligheten är på väg att förstöra sin egen framtid genom att förstöra klimatet. Klimatkrisen är så stor och allvarlig att jag ibland känner mig liten och maktlös. Hur kan jag som är så liten påverka ett så stort problem? Men jag har också hopp. Om många små människor gör många små saker så kan vi tillsammans ge större resultat. 

Gabriella stod på scen med Sohna-Selam, 11. I sitt tal hade Sohna-Selam flera frågor till vuxna.

– Har ni tänkt på hur Sverige ser ut om 20-40 år? Har ni tänkt på att all plast ni använder kommer att hamna i våra sjöar, i havsdjurens magar så att de dör och vi förgiftas. Det verkar inte som att ni gör det – tänker, alltså. För då hade ni förstått att krisen var här för länge sedan. Om 20-40 år är det för sent. 

– Tänk inte på vad andra kan göra bättre, utan tänk på vad du kan göra bättre. Eller stig åt sidan så att vi unga som faktiskt tänker på klimatet kan agera. Vi och klimatet kan inte vänta, för det är vår framtid som står på spel. 

– Jag har en fråga till. Varför stänger ni alla våra fritidsgårdar?

På strejker får man säga hur man tycker att det ska vara i samhället och världen.